Vid ca 16.30 lämnar vi Cuxhaven. Man får passa på oavsett tid på dygnet, gääsp… när vindarna är rätt. Vi räknar med att hinna nå Borkum, den sista av de tyska frisiska öarna innan motvinden kommer. Vilket vi också gör och är framme tidigt på morgonen den 2 juni. Under natten ser vi mareld i svallvågorna från Sally, magiskt vackert.

På Borkum finns två hamnar. En lite mindre Yacht haven som ska hålla 2,3m djup vid lågvatten ( vi går 2m djupt) och en större arbetshamn. Vi börjar med den större där vi inte hittar någon plats. Arbetsbåtarna tar alla bra platser, och de Y-bommar som finns för privata båtar skulle inte ens räcka till mitten på vår båt, så det finns inget att göra fast vid. Provar då att gå in i marinan. Small ränna in, strömt och 2,6 m…vid högvatten!!!!  och vattnet ska sjunka ca 1,8 m inom någon timme. Vi vänder snabbt.

Återvänder till den större hamnen och ringer ett nummer som står på en tom brygga. Ska några arbetsbåtar lägga till där under dagen? Kan vi möjligen få lägga till?En yrvaken kvinna svarar, det är svårt att höra vad hon säger, men en sak framkommer tydligt, The English Royal Navy ska komma och vi får absolut inte lägga till där.

Pust och stön! Vad göra? Segla tillbaka 12 timmar? Fortsätta till nästa hamn minst 15 timmar bort och i alldeles för stark motvind? Inget av alternativen känns bra.

Vi cirklade runt i hamnen för att överlägga om vart vi ska lägga till, om än tillfälligt. För ut vill vi inte. Då ser vi en räddande ängel som vinkar åt oss från en stor SAR-båt. Han tror vi kan lägga oss på bryggan framför honom. Visserligen dyker bryggägaren upp precis när vi är klara med tilläggningen och kör bort oss, men det gör inget. För han visar samtidigt en annan ledig plats han har vid bryggan bredvid, och det är viktigast. Vi byter så gärna bara vi vet att vi har en egen plats där vi får ligga kvar.

Inte mycket vatten kvar här nu, tur vi vände.