Porto med sitt portvin:)

Mot Portugal! Har länge velat åka dit, men det har aldrig blivit av. Vem har inte hört talas om hur fantastisk Lissabon är. Kusten däremot har inte det bästa ryktet i seglarkretsar. Den är mest känd för två saker….. dimma och fiskenät!

Naturligtvis fick vi känna av båda. Varje gång vi såg ett nät dyka upp slog vi av motorn så propellern slutade snurra, fällde ihop bladen på den och höll ögonen på den lilla bollen eller plastdunken som var fäst i nätet. Skulle den börja släpas efter oss? Ser ni bojarna på högra bilden? De är inte stora. Dimman gjorde det inte lättare heller, så alla nät såg vi inte i tid, men vi hade tur, inget fastnade.

Jag har aldrig gillat dimma. Men numera med både AIS och radar som visar vad som finns nära oss, och med vetskapen om att vi syns bra för andra, så känns det ändå ok. Det är stor skillnad mot hur vi förr åkte i blindo utan att veta vad som var framför eller bakom. Usch, usch, har några otäcka minnen från den tiden. Dessutom med GPS vet man ju alltid exakt var man är också, ingen ”död räkning” längre med bara en uppskattad position.

Magiskt hur snabbt dimman lättar när vi lämnar det öppna havet och seglar in till Porto.

Vi stannade mest till i Porto för att slippa segla över natten på väg till Lissabon, och förväntningarna var inte så stora. Stora städer är sällan mysiga och Porto är Portugals näst största stad. Men så fel jag hade. Porto är en jättetrevlig stad och det finns mycket att se och göra.

Vid floden Duoros mynning ligger Porto på norra sidan, och på södra sidan ligger Gaia med alla vinhusen och de gamla fraktbåtarna.

De förbinds av sex broar, varav Ponte Luis I, som är konstruerad av Eiffel, är den man bara måste gå över.  Utsikten är fantastisk!

Ovanför vår marina ligger den lilla fiskebyn Afurada. Numera är den hopbyggd med Gaia, men har ändå behållit sin egna karaktär.

Typiskt var grillad fisk som serverades på alla de små restaurangerna, och här åt vi vår första kväll.

I ett par dagar vandrar vi sen runt i Porto. I både små mysiga gränder och på turistiska gator med affärer, barer och restauranger. Vi äter natas ( portugisiskt bakverk) med portvin, äter god mat, dricker goda drinkar och trivs.

Ibland är det tungt, men lite kaffe gör susen för humöret 🙂

Deras kaklade hus är värda ett eget galleri med bilder. Mycket typiskt för Portugal.

Port wine

Portvin får bara heta portvin om det kommer härifrån, och väldigt mycket i Porto handlar om just detta vin. Druvorna växer i Duoro-dalen en bit in i landet, där förutsättningarna är perfekta för odling.  Men för lagring är det för varmt, så alla vinhus har lagringslokaler i det svalare Gaia. Tidigare fraktades tunnorna dit med båtar så alla lokaler ligger längs med floden. Portvinsprovning är ett måste om du är i Porto, och i vår hamnavgift ingick provning hos Churchill´s, så där fick det bli.

En liten middagsslummer är aldrig fel, även om det såg lite hårt ut. På bänken utanför entrén till Churchill´s

Eftersom det var en gratis-provning, så trodde vi att det bara skulle bli något enklare, men så fel vi hade här också. Det blev både vanligt vin och portvin. Vi fick ett eget litet bord och en egen servitör, och ju mer vi frågade så tyckte han att ….men då måste ni prova det här också, och det här och det här som är ännu bättre!!! Och inte var han snål med centiliterna heller. Kanske ett slugt försäljningsknep, men gott och trevligt var det 🙂

Vi fick också en guidad tur i deras lokaler. Churchill´s är ett litet vinhus, ca 30 anställda, och allt vin fottrampas fortfarande. De är för små för att ha kvantitet, så de satsar på kvalité istället, och fottrampning är fortfarande bästa och skonsammaste sättet att pressa druvorna på.

Efter turen erbjöds vi att smaka ytterligare ett portvin, men då tackade vi nej.

Några av Churchill´s viner finns på Systembolaget hemma, och det var intressant att jämföra priset. 2011 års vintage kostar ca 1000 kr hos dem, men bara 499kr på Systembolaget. Inköp av stora volymer lönar sig och priser är en fördel med vårt Systembolag, oavsett vad man sen tycker om monopol osv.

Duoro valley

Inspirerade av provningen på Churchill’s åkte vi sen iväg på en guidad tur till Duoro-dalen. Vi besökte två vinhus, båda så små att de också använde fottrampning.

Vi var sju personer i en minibuss med en väldigt trevlig guide. Förutom oss var det ett yngre par från Mauritius, numera boende i Luxemburg, två unga tjejer från Tyskland ute på roadtrip i Portugal, och så en supersocial amerikanska från Los Angeles. Spännande mix och jättetrevligt 🙂 Vi bytte mejladresser med dem från Mauritius, så hamnar vi där någon gång var det bara att höra av sig för tips om ön. Skulle inte förvåna mig heller om de hör av sig i framtiden..Hej, nu är vi i Sverige, vad finns att göra?

På det minsta vinhuset var de bara 7 anställda. Maskinen fäster stora etiketten, men damen här måste manuellt sätta på extra små lappar på alla flaskor och ställa ner i kartonger. Vi kommer inte ihåg hur stor produktion de hade per år, men det var mååånga kartonger som stod där nu.

Vi avslutade förstås turen med att köpa lite vin!

De är fantastiska med sitt kakel, att få till så vackra bilder av de små plattorna. Guiden visade stolt upp det här på stationen i den lilla byn. De visar en historisk berättelse kring vinodling, och de var dessutom tillverkade i hans hemby.

För många år sen fick vi en flaska portvin av Jonas mamma, en 1966 vintage från Warre´s vinhus. Var kan det passa bättre att öppna den än här i Porto? Och det var nog på tiden, korken var på väg att förstöras. Lyx en vardag på båten 🙂

Swell at the jetty

Vi fick även prova på hur det är när dyning från oväder långt bort når oss. Det var just ingen vind alls där vi låg, men däremot en dyning på 3-4 m som drog in i flodmynningen och in i  marinan. Båten for som en vante från sida till sida, framåt och bakåt. Så sent på kvällen i mörker kände vi oss till slut tvungna att gå ut och förtöja upp båten kors och tvärs åt alla håll för att hålla henne så lugn som möjligt och för att inte slita för hårt på bara en tamp. Våra fendrar trycktes nästan helt ihop och vi funderade på hur länge de skulle hålla innan de sprängdes. Bryggorna låg åtminstone stilla vilket de enligt vår Portugisiske båtgranne inte gör när vinterstormarna passerar ute på Atlanten. Den här gången gick allt bra och det var en nyttig påminnelse för oss att även tänka på hur dyning påverkar en hamn vid ett stort hav. Vi har skrivit ett särskilt blog-inlägg  Swell in Porto om hur dyningen påverkade förtöjningen och hur vi till sist förtöjde båten.

The blog requires hard work 🙂