Porto Santo

4 september 2019

Idag lämnar vi Cascais för tre dagars segling till Porto Santo, en liten ö norr om Madeira. Vi har ingen aning om hur länge vi kommer stanna där, det får visa sig, beroende på hur vi trivs. Till slut blev det två väldigt sköna veckor.

Men först måste vi ta oss dit. Vädret säger lagom med vind, ca 9 m/s med byar upp till 13. Avtagande sista dagen. Låter ok och dagen börjar bra med lunch och go´fika.

Vad vi inte räknat med var den starka blåsten längre norrut, utanför Galicien och Portugals norra kust. Den skickade ner gigantiska dyningar på 5-6 meter, och vågor på upp till 3 meter.

Dessutom var det lite mer vind än utlovat, stadigt på minst 12 m/s med byar på 16. Låter kanske inte som någon enorm skillnad mot vad som utlovats, men de sekundmeterna gör stor skillnad på tryck i seglen och fart på båten.

Så fort gick det och för Sally var det inga problem, hon gled lätt upp och ner på dyningarna och tog vågorna bra. Även Jonas klarade det bra. Värre var det med mig, sjösjukan kom trots alla motmedel jag tagit. Sjösjukan gör en väldigt trött, precis som sjösjuketabletterna, så det var bara att lägga sig. Jag skulle nog kunna sova dygnet runt i ett sånt här läge. Men även Jonas måste ju få sova, så ett nattpass fick det bli med spypåsen nära till hands. Vilket var tur några gånger.

Andra dagen var lite lugnare, och sista dygnet ännu lugnare. Vinden norr om oss hade dött ut så även vågorna la sig.

Belöningen var detta. En fantastisk liten ö där vi väljer att ankra i viken utanför marinan.

Tänk att vakna upp till denna vy varje morgon och ta sin frukost i lugn och ro.

Och på nätterna vaggas man lugnt och stilla till sömns av svallen, och sover så gott. Förstår precis varför man vaggar små bebisar, finns inget mer sövande.

När vi lämnade Sverige började jag följa en annan svensk båts blogg, Vista med Anna och Arthur. De skulle samma rutt som oss, och jag tänkte att vi kanske skulle stöta på varandra någonstans. Det dröjde ända till Cascais, men plötsligt låg de där och tankade när vi kom. Vi hälsade på varandra som hastigast, och sen åkte de iväg till Porto Santo. Nu när vi anlände till ön tidigt en morgon såg vi att de var kvar, och senare på eftermiddagen kom Arthur och bjöd in oss på middag. Trötta efter överseglingen var en kvällsdrink och att få komma till dukat bord helt underbart. Blev en mycket trevlig kväll, tack ska ni ha Anna och Arthur.

Vattnet är kristallklart och 23 grader varmt, vi ligger äntligen på svaj, så äntligen premiärdopp för mig. Att det skulle dröja ända till september trodde jag aldrig. Men i riorna uppe i Galicien var vattentemperaturen bara 16 grader, alltså inget för mig!! och bad i marinorna i storstäderna Porto och Lissabon kändes inte så lockande. Har sett vad vissa släpper ut där. Men det tar jag igen nu. Så härligt att bara slänga sig i från båten så fort det känns lite varmt.

För övrigt tar vi det väldigt lugnt de här veckorna. Lär känna byn och åker på en guidad jeep-tur runt ön tillsammans med Anna och Arthur. Det tar bara 3½ timme, eftersom ön endast är 11 x 7 km, och då har vi nog hunnit se det mesta och beundrat fantastiska utsikter.

Guiden verkar känna alla på ön, och berättar gärna om alla som bor där nu, men också om dess historia. En gång i tiden var ön helt beväxt av Drakblodsträdet, ( 1400 – 1500 talet ) men nu finns bara enstaka träd kvar, inga skogar.

De höggs ner för att komma åt dess röda kåda för växtfärgning av textilier. Därefter anlade man terrasser och började odla säd för export. Men tyvärr regnar det väldigt lite på Porto Santo, så efter 200 års bevattning av odlingarna från sina brunnar (man bar upp vatten till de högsta höjderna) var grundvattnet slut. Allt detta utnyttjande av ön var naturligtvis varken klokt eller hållbart, med tanke på t.ex. erosion och saltvatteninträngning i brunnar. Men de flesta tar de möjligheter de har för att klara sin matförsörjning, och jag vet inte heller hur mycket kunskap de hade på den tiden om konsekvenserna av sitt handlande.

Numera har de en avsaltningsanläggning som tillverkar deras sötvatten, de har påbörjat återplantering av tall på sluttningarna och turism har tagit över stor del av öns ekonomi.

Vill ni ha en lugn semester, där lokalborna är fler än turisterna, bada på en 9 km lång badstrand med kristallklart vatten, och kanske spela golf, då är Porto Santo något för dig. Golfbanan lär vara en av de bättre i Europa och anlagd av Seve Ballestreros, ett namn som t.o.m. jag känner igen som ett f.d. golfproffs. Efter att amerikanarna hade flygbas här under kriget, så byggdes Madeira-öarnas första flygplats på Porto Santo, och idag har de en landningsbana på 3 km och anses mycket säker att landa på. Till skillnad mot den på huvudön Madeira, som är lite ökänd.

Under 1400-talet bodde Columbus här på ön och planerade sina resor. Han gifte sig, fick barn och ännu idag finns familjens hus kvar. Naturligtvis var vi där och tittade, och numera är det ett litet museum över Porto Santos historia. Varje år firas hans ankomst med en festival. Så nu har vi sett skeppet Santa Maria med Columbus anlända till stranden och långa processioner av 1400-talsklädda personer som kommer honom till mötes.

Hela byn levde upp och det var lite som medeltidsveckan i Visby. Kul att få vara med om och att få känna historiens vingslag.

Vi får igång vår watermaker för första gången. Eller rättare sagt, Jonas får igång den. Men även jag har lärt mig nu att hantera knappar och spakar rätt. Så nu gör vi eget dricksvatten av havsvattnet. Känns fantastiskt!

Vi avslutar vår vistelse här traditionsenligt och målar vår logga på piren, som så många seglare före oss gjort.

Här finns många kända namn och vi känner att vi är i gott sällskap.

Here are many known names and we feel that we are in good company.

Jonas målar och jag är bollplank för hur det ska göras 🙂 och vi blev båda nöjda.

Nu bär det av mot Kanarieöarna och La Palma