Antigua igen

Vi hade gärna stannat längre på Barbuda, men luktande bebisblöjor och behov av att kunna ordna med ny resa till Sverige, gjorde att vi behövde ta oss tillbaka till civilisationen. Vi valde att segla till English Harbour för att få nära till en mataffär med förhoppningen att det skulle vara mindre kunder i affären än i Jolly Harbour, dvs mindre risk att bli smittad av corona. English Harbour har anor från mitten av 1700-talet då England byggde en flottbas här och idag är hamnen nog mest känd för Nelsons Dockyard som är med på UNESCO’s lista över World Heritage Sites.

English Harbour

Här är det rätt trångt på ankarplatsen och vi får prova några olika ankringar innan vi hittar en där ankaret fastnar och vi inte ligger för nära andra båtar. När det är dåligt ankarfäste, brukar jag dyka och kontrollera hur ankaret har fastnat. Den här gången har det fastnat bakom en liten sten som ser ut att bara väga några kg. Minsta vindpust på båten kommer att flytta ankaret. Vad göra? Jag undersöker botten omkring ankaret och hittar en ögla som är nedborrad i botten. Den har säkert varit fäste för en boj en gång i tiden och jag fäster ett rep genom öglan och förtöjer båten i repet. Vi ska bara ligga här några dagar och då hinner repet inte skavas sönder mot öglan som är slät och fin.

Vi slänger bebisblöjorna, handlar mat i några omgångar och tar svalkande bad då och då. Ankarplatsen är skyddad för vinden, vilket gör att det blir varmt på båten, och då är det skönt att kunna ta ett svalkande bad i det 29-gradiga vattnet. Sofia och Johan försöker boka om sitt inställda flyg till Europa, men det är oklara besked hela tiden. Till sist blir de inbokade på en flygning från Sint-Maarten i mitten av maj och nya flygbiljetter kommer med e-post. Vi behöver även få masten reparerad och nu har vi ett datum som FKG Rigging på Sint-Maarten kan planera efter. De behöver få godkänt från myndigheterna att göra jobbet på vår båt.

Det återstår ett stort hinder, vi får inte komma till Sint-Maarten. Tidigare har jag har mejl till olika myndighetsadresser på Sint-Maarten utan att få svar. Den här gången kontaktar jag Svenska ambassaden i Haag och frågar om de kan hjälpa till på något sätt. Får omgående ett svar med information om vilka vi ska kontakta och vilken information de behöver. Nytt mejl författas och skickas till myndigheterna på Sint-Maarten. Nu är det bara att vänta och se om vi får något svar.

Sen några månader tillbaka, kommer det ut några droppar olja från högtryckspumpen till watermakern varje gång vi gör vatten. Jag antar att det är packningen runt drivaxeln till pumpen som är otät. För att ta reda på vilken sorts packning det är har jag fått veta att jag måste montera isär pump och motor. För att kunna göra det, måste jag ta loss motor och pump från infästningen i motorrummet. Så klart tappar jag en mutter när jag håller på att lossa pumpen. När allt är utplockat ur motrrummet ska vi bara bända isär pump och motor. Det visar sig vara det svåraste av allt, de sitter ihop som om de vore svetsade och jag behöver använda en kofot för att bända isär dem. Tyvärr hinner packningen inte levereras hit till Antigua innan vi måste segla till Sint-Maarten, så det blir leverans till Sint-Maarten istället.

Jag behöver verkligen hitta muttern jag tappade i motorrummet och vi ägnade flera timmar åt att leta efter den. Muttern är och förblir borta. Som tur är lyckas jag skaffa en ny mutter hos Watermaker Service i Falmouth Harbour. De har en hel låda med 1000-tals muttrar och där var jag välkommen att leta upp en mutter 🙂

Nonsuch Bay

Nu har det blivit dags att segla runt till den östra sidan av Antigua, den som ligger öppen för vind och vågor från Atlanten. Närmaste land är Afrika, 4000 km bort, och det är alltid mer eller mindre dyning som rullar in mot den här kusten.

Dagen vi lämnar English Harbour, blåser det 15-20 knop från öster, så vi behöver göra ett slag ut från kusten och då tar det oss drygt 3 timmar att segla dit. Slaget ut från land gör att vi kommer ut på djupt vatten och där passar vi på att försöka få en Mahi-Mahi, tyvärr inget napp. Som planerat kommer vi fram strax före kl 12 då utegångsförbudet börjar och vi måste vara ankrade innan dess.

Det är rätt många båtar i lagunen, men vi hittar en ledig boj en bit utanför stranden på Green Island, nära segelbåten Corinne från Västerås. Det är en 45-fots Spray som varit ute på långsegling sen flera år tillbaka. Båten var obebodd när vi var där, så vi kunde inte hälsa på våra gamla båtgrannar från Kraftverkshamnen i Västerås.

Inne i Nonsuch Bay ligger flera stora segel- och motorbåtar, med stora menar jag sådana som är över 30 m långa. Störst är den 86 m långa tvåmastade segelbåten Aquijo.

Bojen vi förtöjt vid, låg långt från revet så efter första natten flyttade vi till en ankringsplats närmare revet, där ankrade vi på 4 m djup, och nu kunde vi simma ut till revet och snorkla. Vi hade inga båtar mellan oss och horisonten, det enda som skilde oss från Atlanten, var ett 100 m brett rev. Vi hörde dyningarnas brott som ett svagt brus, dag som natt, verkligen en fantastisk känsla. Här fick vi några sköna dagar med sol, bad och snorkling.

Det finns en fin strand på Green Island, dit tänkte vi åka med barnen. Vi hade läst att det var förbjudet att vistas på stränder, men vi tänkte att det kanske bara gällde större stränder. För säkerhets skull kontaktade jag kustbevakningen för att kolla om man kanske fick gå iland på en tom strand ute vid Nonsuch Bay. Nej var det tydliga svaret, stränder är förbjudet område! Senare, när vinden ökade, blev stranden full av kite-surfare som gjorde iordning sin utrustning där. Då går det inte att vara där med små barn, de kan komma ivägen för linorna till kite-drakarna. De linorna kan vara spända som vajers och om man har otur kan man skada sig på dem.

Efter några dagar får vi svar från Sint-Maarten, vi har fått tillstånd att komma dit! Så skönt, nu känns det som att de kommer att kunna flyga hem och att vi kommer att få masten reparerad. Tack Svenska ambassaden i Haag och tack Silveira Jacobs, premiärminister på Sint-Maarten!

Det är tufft för Sixten att inte kunna vara iland då och då för att springa av sig lite och det gör att vi bara stannar en knapp vecka. Vi vuxna passar på att snorkla ute på revet. Vi ser stingrays nedbäddade i sanden, Spotted Eagle Rays, Porcupines och flera andra revfiskar och fantastiska korallväxter, bl.a Korall-hjärna som jag kallar dem, vet inte vad de egentligen heter.

Falmouth Harbour

Eftersom English Harbour hade dålig ankring och var full med båtar, seglar vi till Falmouth Harbour där det finns bättre ankring och det är nästan lika nära till mataffären. Vi hittade en fin plats i Freemans Bay, nära det yttre revet vid inloppet där vi ankrar på 3-4 m djup.

En morgon vaknar vi i en våldsamt gungande båt. Dyningen bryter i meterhöga brott 50 m bakom aktern på Sally och 1.5 m hög dyning drar fram under båten. Jag blir orolig för att vi inte har tillräckligt med vatten under kölen för de här vågorna. Vi väljer att byta ankring till en lugnare plats i viken tills vågorna minskat. Nästa dag kan vi flytta tillbaka till Freemans Bay. Härifrån är det nära till bryggan vid stranden, och vattnet är klart.

Vi nyttjar möjligheten att det har blivit tillåtet att motionera innan kl 12 och vi gör flera längre promenader kring Falmouth Harbour och English Harbour. Även om det är väldigt varmt att ta promenader i de kuperade omgivningarna, är det välbehövligt att få upp pulsen. Vi får bara gå två åt gången, de andra två tar hand om barnen under tiden.

Några dagar när det var lugnt väder, tog vi jollen till utsidan av revet bakom båten för att snorkla. Här är vattnet verkligen klart med 10-20 m sikt, det är en fantastisk känsla, känns som att sväva över bottnen som syns långt där nere.

Tiden när våra gäster ska åka tillbaka till Sverige kommer närmare och deras flyg från Sint-Maarten ser fortfarande ut att starta på utsatt tid. Samtidigt läser vi om att alla flyg från Sint-Maarten och andra Karibiska öar ställs in. Till sist kommer besked att deras flyg också är inställt och de ombeds boka om på webben. Tyvärr går det inte att boka om deras resa eftersom de har baby-plats och då måste man ringa till KLM kundtjänst. Där är det telefonkö i flera timmar och att ringa till EU-land från Antigua kostar 22 kr/min, så de försöker boka om via e-post istället, dock utan framgång. Så till sist måste de ringa kundtjänst och 1500 kr senare har de en plats på ett evakueringsflyg från Sint-Maarten den 6:e maj. Nu känns det äntligen som om det ska bli av. Helt plötsligt har vi bara några dagar på oss att förbereda seglingen till Sint-Maarten och karantäntiden när vi inte får gå iland alls. Det blir bråttom att handla mat, ordna med agent på Sint-Maarten och göra oss klara för den längsta seglingen (100 sjömil) sen Sofia och Johan mönstrade på Sally. Det blir en nattsegling för att komma fram på dagen.

Nästa gång

Nästa post handlar om våra 3-veckor på Sint-Maarten och var vi kommer att ta vägen efter Sint-Maarten, över Atlanten tillbaka till Europa eller ner till Trinidad?