Grenada quarantine

The sailing down to Grenada from Sainte Anne on Martinique will take about a 24 hours. According to the weather forecast for Thursday and Friday, we will get 15 knots of wind from the east, perfect for sailing with a course around 200 degrees. We pick up the anchor at seven in the morning and set sail in the moderate breeze. When we get out in St Lucia Strait the wind increases and there is long stretches of sargasso seaweed on the sea. Soon it’s time to try your luck fishing and maybe catch a Mahi-Mahi.

Seglingen ner till Grenada från Sainte Anne på Martinique kommer att ta ungefär 24 tim. Enligt väderprognosen för torsdag och fredag ska vi få 15 knops vind från ost, helt perfekt för segling med kurs kring 200 grader. Vi tar upp ankaret vid sju på morgonen och sätter segel i den friska brisen. När vi kommer ut i St Lucia Strait ökar vinden och det ligger långa stråk med sargasso-tång på vattnet. Snart är det dags att prova fiskelyckan och kanske fånga en Mahi-Mahi.

Sträckan ner till St Lucia bjuder på fina seglingsförhållanden med en fin halvvind på 20 – 25 knop. Vid segling i halvvind i den här vindstyrkan brukar vi ta in ett rev i både stor och genua för att få lite lugnare segling i vindbyarna.

The stretch down to St Lucia offers fine sailing conditions with a nice beam reach in 20 – 25 knots. When beam reaching in this wind strength, we usually take in a reef in both main and genoa to get a little calmer sailing in the puffs.

Another fishing story

Ute på St Lucia Strait, släpper jag ut samma drag som jag hade när Mahi-Mahin utanför Antigua högg och lossnade efter lång kamp. Draget är bra på så sätt att sargasso-tången inte fastnar så lätt på det och skulle det fastna någon tång så spolas den ofta bort.

Jag brukar släpa draget 50-60 m bakom Sally och vi har kommit ner till St Lucia när jag behöver gå upp och rensa det från tång. När jag rycker i linan för att få bort tången, så känner jag hur en fisk hugger. Min första tanke är, äntligen en Mahi-Mahi!

Kanske är det bara ett sammanträffande att det nappar när jag håller på att rensa draget eller så är det en kombination av att draget går genom tång och precis blir fritt från tång när jag rycker i linan. Mahi-Mahin kanske uppfattar det som en flygfisk eller squid som simmar ut ur en tångruska.

Den här gången är det inte alls samma motstånd som förra gången jag hade en Mahi-Mahi på kroken. Fisken gör svagare rusningar och orkar inte med lika många rusningar. Så efter några minuter kan jag kan börja pumpa in den mot båten. När den kommer närmare ser jag att den är grönskimmrande och har formen av en Mahi-Mahi. På slutet gör den inget motstånd alls, kanske seglar vi för fort för att den ska orka simma neråt. Jag kan veva in fisken till aktern där jag kan lyfta upp den med hugg-kroken Carina räcker till mig. Det är en 80 cm lång Mahi-Mahi som efter att ha fått en dos sprit i gälarna blöder ut i en hink och sen filéar jag fisken. Det blir 8 portionsbitar som vi fryser in för att festa på senare.

Out on St. Lucia Strait, I release the same lure I had when the Mahi-Mahin outside Antigua was on the hook and came loose after a long struggle. The lure is good in that the sargasso seaweed do not stick to it so easily and should any sargasso get stuck, it is often flushed away.

I usually drag the lure 50-60 m behind Sally and we have come down to St Lucia when I need to get up and clear it from seaweed. When I pull the line to get rid of the seaweed, I feel how a fish bites. My first thought is, finally a Mahi-Mahi!

Maybe it’s just a coincidence that it bites when I’m cleaning the lure or it’s a combination of the pull going through seaweed and just getting free of it when I pull the line. The Mahi-Mahi may perceive it as a flying fish or squid swimming out of the seaweed.

This time it is not at all the same resistance as the last time I had a Mahi-Mahi on the hook. The fish make weaker rushes and cannot cope with as many rushes. So after a few minutes I can start pumping it in towards the boat. As it gets closer, I see that it is shimmering green and has the shape of a Mahi-Mahi. In the end it does not resist at all, maybe we sail too fast for it to be able to swim down. I can crank the fish to the stern where I can lift it up with the gaff Carina give me. It is an 80 cm long Mahi-Mahi which, after receiving a dose of alcohol in the gills, bleeds into a bucket and then I fillet the fish. There will be 8 portions that we freeze to party on later.

Night Sailing

När vi seglar i sundet mellan St Lucia och St Vincent (St Vincent Passage), börjar det mörkna och vi ser solen gå ner bland mörka moln. Det ser ut att bli en mörk natt på havet med regnskurar och eventuellt åska. Som tur är ser vi bara blixtar lysa upp molnen långt bort. När solen böjrar gå upp seglar vi förbi undervattensvulkanen Kick’em Jenny strax norr om Grenada. Eftersom den är aktiv nu passerar vi utanför den yttre säkerhetsgränsen för att slippa överraksningar i form av uppstigande gasbubblor som kan sänka en liten båt som vår.

As we sail in the strait between St Lucia and St Vincent (St Vincent Passage), it starts to get dark and we see the sun go down among dark clouds. It looks like it will be a dark night at sea with rain showers and possibly thunder. Fortunately, we only see lightning lighting up the clouds far away. When the sun starts to raise, we sail past the underwater volcano Kick’em Jenny just north of Grenada. Since it is active now, we pass outside the outer safety limit to avoid surprises in the form of rising gas bubbles that can sink a small boat like ours.

Grenada quarantine

Vi kommer fram till Grenada på morgonen och ropar upp Port Louis Marina för att begära tillstånd för karantänperiod på Grenada. Vi har sen tidigare anmält att vi ska komma idag och mejlat in pass-kopior, båtdokument, hälsodeklarationer m.m. Vi är välkomna in till karantänsbryggan. Där får vi vänta på vår tur att träffa läkare som frågar om vi känner oss sjuka och tar tempen på oss. Både jag och Carina är utan feber och känner oss friska. Sen får vi information om rutinerna kring karantänen och får lämna bryggan för att leta upp en plats att ankra på inom karantänområdet.

We arrive at Granada in the morning and calls the Port Louis Marina to request permission for the quarantine period at Grenada. We have previously announced that we will come today and have emailed passport copies, boat documents, health declarations, etc. We are welcome to the quarantine bridge. There we have to wait for our turn to see a doctor who asks if we feel sick and takes the temperature on us. Both Carina and I are without a fever and feel healthy. Then we get information about the routines around the quarantine and have to leave the bridge to find a place to anchor in the quarantine area.

Ross Point Anchorage

Ankringsområdet ligger utanför Ross Point och är delvis 20 m djupt. På de djupaste ställena är det nästan ingen som ankrar eftersom det går åt omkring 80 m ankarkätting, och det är det inte alla som har. Dessutom kan jag inte fridyka ner till ankaret för att kontrollera fäste eller ta upp det om det skulle fastna bakom en stor sten. Helst vill vi ankra på 4-7 m djup och det vill de flesta andra också, så det är trångt där vi ska ankra.

Efter några försök ger vi upp att få ett bra ankarfäste och backar bara fast ankaret lite lätt. Vi kommer att vara på båten hela tiden och om vårt ankare släpper, brukar det alltid få fäste inom någon meter. Det gör att båten flyttar sig med små steg i taget och då hinner vi märka det och ankra om innan vi kommer nära andra båtar eller nära land. På natten startar jag larmet i appen Anchorwatch på telefonen. I den appen markerar man var ankaret ligger och hur stor radie man vill att båten ska få röra sig i utan att larmet går. Tyvärr ger den en del falsklarm när telefonens GPS får fel position och då vaknar jag med andan i halsen av den hemska larmsignalen.

Efter några dygn har ankaret flyttats omkring 10 m och vi har kommit nära kanten där djupet ändras från 5 till över 10 m. Vi får leta upp en ny plats och efter tredje försöket får vi ett bra fäste. När jag dyker på ankaret, ligger spetsen fast i 5 cm sand över bergbotten. Det ska visa sig att det här fäster kommer att hålla bättre än förväntat, ankaret rubbar sig inte ur fläcken resten av tiden i karantän, trots 180 gradiga vindkantringar och några hårda vindbyar med 25 knops vind.

För att få tiden att gå när vi är i karantän, passar vi på att göra saker vi sparat till senare, ex.vis städning av stuvfack, skriva på bloggen, sortera foton och filmer. Städning av stuvfack gjorde att vi hittade insekter i maten som ledde till ytterligare jobb.

The anchorage area is located outside Ross Point and is partly 20 m deep. In the deepest places, almost no one anchors because it takes about 80 m of anchor chain, and not everyone has that. Also, I can not free dive down to the anchor to check the holding or pick it up if it gets stuck behind a large rock. Preferably we want to anchor at a depth of 4-7 m and so do most others, so it is crowded where we are going to anchor.

After a few tries, we give up to get a good anchor holding and just back on the anchor lightly. We will be on the boat all the time and if our anchor releases, it will usually get a hold within a few meters. This means that the boat moves with small steps at a time and then we have time to notice it and anchor again before we get close to other boats or close to land. At night, I start the alarm in the Anchorwatch app on the phone. In that app, you mark where the anchor is located and how large a radius you want the boat to be able to move in without the alarm going off. Unfortunately, it gives some false alarms when the phone’s GPS gets the wrong position and then I wake up with the breath in my throat from the horrible alarm signal.

After a few days, the anchor has moved about 10 m and we have come close to the edge where the depth changes from 5 to over 10 m. We have to look for a new place and after the third attempt we get a good grip. When I dive on the anchor, the tip is stuck in 5 cm of sand on the rock bottom. It should turn out that this attachment will last better than expected, the anchor does not pull out of the spot the rest of the time in quarantine, despite 180 degree wind changes and some hard gusts with 25 knots of wind.

To make time go by when we are in quarantine, we take the opportunity to do things we have saved for later, such as cleaning storage compartments, writing on the blog, sorting photos and movies. Cleaning the storage compartments meant that we found insects in the food that led to further work.

Bugs

När Carina går igenom skafferiet hittar hon lite insekter (vivlar) som kryper omkring inne i oöppnade pasta och rispaket. Vi går igenom resten av matförrådet och hittar några fler vivlar. Det har gått hål på ett av pastapaketen och ett rispaket och vivlarna kryper ut där! Nu packar vi in all mat i dubbla plastpåsar, ifall det har gått hål i originalpåsen, tömmer och städar ur alla skåp där vi förvarar mat. Carina har skaffat cederträbitar som avskräcker insekter och de lägger vi ut på strategiska platser i skåpen för att förhoppningsvis avskräcka insekter att bosätta sig där.

As Carina walks through the pantry, she finds some insects (weevils) crawling around inside unopened pasta and rice packets. We go through the rest of the food supply and find a few more weevils. There is a hole in a pasta package and in a rice package. The weevils are crawling out there! Now we pack all the food in double plastic bags, in case there have been holes in the original bag, empty and clean out all the cupboards where we store food. Carina has procured cedar pieces that deter insects and we place them in strategic places in the cupboards to hopefully deter insects from settling there.

Swell

Eftersom det är en rätt öppen ankarplats kommer det in dyning från väster nästan hela tiden. När vinden gör att Sally blåser ut från land och har aktern mot dyningen, då märks den knappt. Men så fort vinden dör ut eller strömmen gör att båten lägger sig längs med land, då kan det gunga hysteriskt. Jag har tidigare skrivit att jag hellre skulle ha en katamaran för att slippa gunga i dyning, men nu är jag inte helt säker längre. Visst gungar enskrovsbåtarna mer än katamaranerna, men katamaranerna gungar 2 gånger för varje våg som passerar.

As it is a fairly open anchorage, swell comes in from the west almost all the time. When the wind makes Sally blow out from land and has the stern against the swell, then it is barely noticeable. But as soon as the wind dies out or the current causes the boat to lay along the shore, then it can swing hysterically. I have previously written that I would rather have a catamaran to avoid swinging in the swell, but now I am not completely sure anymore. Sure, the single-hull boats rock more than the catamarans, but the catamarans rock twice for each wave that passes.

Kite in the rig

Några dagar har vi hört ett konstigt ljud från land, ett slags vinande ljud som varierar i frekvens. Som om det är en gigantisk mygga. En morgon när vi kommer upp i sittbrunnen hör jag ett frasande och fladdrande ljud från vår mast och när jag tittar ut under biminin hänger det en drake som trasslat in sig i en spridare. Den har en lång lång svans (40 m) som blåser ut från masttoppen och linan den varit fastsatt i har trasslat in sig i masten och hänger ner i vattnet.

Jaha, då vet vi vad vi har att göra idag, klättra upp i masten och ta ner draken. Efter frukost gör jag klart att klättra upp, eller snarare bli upphissad av Carina, i masten. Det är en fantastisk utsikt när man kommer upp 22 m över vattnet och båten blir bara som en liten jolle långt där nere. Idag var det lite extra roligt, dyning gör att masttoppen rör sig ett par meter från sida till sida.

Först trassla ut draksvansen ur vindinstrument och antenner, sen dags för lite bilder. Draken och linan den är fäst i har snott in sig ordentligt vid den nedersta spridaren och jag får använda en kniv för att skära bort den.

For a few days we have heard a strange sound from land, a kind of whistling sound that varies in frequency. As if it were a giant mosquito. One morning when we get up in the cockpit I hear a rustling and fluttering sound from our mast and when I look out from under the bimini there is a kite that is tangled in a spreader. It has a long long tail (40 m) that blows out from the top of the mast and the line it has been attached to has become entangled in the mast and hangs down in the water.

Well, then we know what we have to do today, climb the mast and take down the kite. After breakfast I get ready to climb up, or rather be hoisted by Carina, in the mast. It is a fantastic view when you get up 22 m above the water and the boat is just like a small dinghy far down there. Today it was a little extra fun, swell makes the mast top move a few meters from side to side.

First tangle the dragon tail out of wind instruments and antennas, then time for some pictures. The kite and the rope it is attached to have snagged properly at the bottom spreader and I have to use a knife to cut it free.

Sand from Sahara

Under karantänstiden passar Sahara på att skicka iväg några miljoner ton fin sand över Atlanten. Några dagar är det så mycket sand i luften att vi hostar och ögonen svider när vi är ute. Det så mycket sand att det ser ut som ett dis och en dag ser allt grått ut, himmelen är ljusgrå, havet grått, träden mörkgråa. Vi har aldrig upplevt något liknande. Ett av fotografierna jag tog då används i en artikel som SMHI har skrivit om fenomenet. Efter några dagar med sanden i luften tröttnade jag på att vara irriterad i hals och ögon och tog på mig munskydd och simglasögon för att se om det skulle hjälpa mot få dammet i ögonen och halsen, det gorde det. När dammet försvunnit ur luften tvättade vi av hela båten som var täckt med ett tunnt lager av brun finkornig sand.

During the quarantine period, the Sahara takes the opportunity to send a few million tonnes of fine sand across the Atlantic. Some days there is so much sand in the air that we cough and our eyes sting when we are out. There is so much sand that it looks like a haze and one day everything looks gray, the sky is light gray, the sea gray, the trees dark gray. We have never experienced anything like this. One of the photographs I took then is used in an article that SMHI has written about the phenomenon. After a few days with the sand in the air, I got tired of being irritated in the throat and eyes and put on mouth guards and goggles to see if it would help to get rid the dust in the eyes and throat, it did. When the dust disappeared from the air, we washed off the whole boat, which was covered with a thin layer of brown fine-grained sand.

Sunsets

Det blev flera fina solnedgångar och mycket bad bakom båten med vattengympa för att hålla igång kroppen. Vi har köpt “flytkorvar” som vi fäster bakom båten, det här jätteskönt att hänga i dem och då brukar vi passa på att gympa också.

There were several nice sunsets and a lot of swimming behind the boat with water aerobics to keep the body going. We have bought “floating sausages” that we attach behind the boat, it is really nice to hang in them and then we usually take the opportunity to exercise as well.

Covid-19 test

Efter 12 dagar i karantän är det dags att testa oss. Vi har blivit kallade att göra läkarkontroll och testa om vi har antikroppar mot Covid-19. När vi kommer in till Q-bryggan är det lång kö och alla har munskydd och står med 2 meters avstånd mellan besättningarna. Vi får vänta i ungefär 1 timme innan det är vår tur. Febermätning, berätta hur man mår och sen ett stick i fingret och vänta 15 min medan provet blir klart. De har en väldigt effektiv rutin, två som tar prover och en som håller reda på tiden.

Vi hade inga antikroppar och ska nu bara få vårt friskintyg. De som har antikroppar får ta ett annat prov som testar om man har virus och fortsätta karantänen i väntan på provsvar några dagar till.

Vi har glömt ta med ett dokument för att få våra friskintyg och behöver åka till båten för att hämta det… Till sist får vi vårt intyg och ställer oss i nästa kö, nu för att klarera in i Grenada. Vi står sist i den långa kön och det kommer att ta lång tid innan det är vår tur. Istället går vi till restaurangen och innan vi får gå in, tar de tempen och vi skrivs in i en smittspårningslogg. Borden står glest och personalen har munnskydd. Det är första restaurangbesöket sen Guadeloupe efter vandringen upp till vattenfallen i mitten av mars, över 3 månader sen.

Efter lunchen, ställer vi oss åter i kön för att klarera in. Där börjag jag prata med en annan seglare och som vanligt pratar vi engelska med varandra. När vi pratat rätt länge, upptäcker vi att vi båda är från Sverige :).

Efter att vi klarerat in är vi fria att röra oss på Grenada bara vi följer de regler som gäller för social distansering, munskydd och utegångsförbud under natten. Vi måste lämna vår ankarplats så snart som möjligt för att ge plats till nya båtar som kommer.

After 12 days in quarantine, it’s time to test us. We have been called to do a medical checkup and test if we have antibodies to Covid-19. When we enter the Q-bridge, there is a long queue and everyone has a mouth guard and stands with a distance of 2 meters between the crews. We have to wait for about 1 hour before it is our turn. Fever measurement, tell how you feel and then a stick in the finger and wait 15 minutes while the test is ready. They have a very efficient routine, two who take samples and one who keeps track of time.

We had no antibodies and will now only get our health certificate. Those who have antibodies have to make another test for virus and continue the quarantain waiting for the test result a couple of more days.

We forgot to bring a document to get our health certificates and need to go to the boat to pick it up … Finally we get our certificate and goes to the next queue, to get clearance into Grenada. We are last in the long queue and it will take a long time before it is our turn. Instead, we go to the restaurant and before we can go in, they take the temperature and we are entered in an infection tracking log. The tables are sparse and the staff have mouth guards. This is the first restaurant visit since Guadeloupe after the hike up to the waterfalls in mid-March, over 3 months ago.

After lunch we go back to the queue to clear in. There I start a conversation with another sailor and as usual we speak English with each other. When we have talked for quite some time, we discover that we are both from Sweden 🙂

After we have cleared in, we are free to move around Grenada as long as we follow the rules that apply to social distancing, mouth protection and curfews during the night. We must leave our anchorage as soon as possible to make room for new boats to come.

Nästa avsnitt handlar om vår vistelse i Woburn Bay i väntan på att ta upp båten på ett båtvarv.

The next posting is about our stay in Woburn Bay waiting to haul out the boat at a boatyard.