Karantän på Grenada

Seglingen ner till Grenada från Sainte Anne på Martinique kommer att ta ungefär 24 tim. Enligt väderprognosen för torsdag och fredag ska vi få 15 knops vind från ost, helt perfekt för segling med kurs kring 200 grader. Vi tar upp ankaret vid sju på morgonen och sätter segel i den friska brisen. När vi kommer ut i St Lucia Strait ökar vinden och det ligger långa stråk med sargasso-tång på vattnet. Snart är det dags att prova fiskelyckan och kanske fånga en Mahi-Mahi.

Sträckan ner till St Lucia bjuder på fina seglingsförhållanden med en fin halvvind på 20 – 25 knop. Vid segling i halvvind i den här vindstyrkan brukar vi ta in ett rev i både stor och genua för att få lite lugnare segling i vindbyarna.

Another fishing story

Ute på St Lucia Strait, släpper jag ut samma drag som jag hade när Mahi-Mahin utanför Antigua högg och lossnade efter lång kamp. Draget är bra på så sätt att sargasso-tången inte fastnar så lätt på det och skulle det fastna någon tång så spolas den ofta bort.

Jag brukar släpa draget 50-60 m bakom Sally och vi har kommit ner till St Lucia när jag behöver gå upp och rensa det från tång. När jag rycker i linan för att få bort tången, så känner jag hur en fisk hugger. Min första tanke är, äntligen en Mahi-Mahi!

Kanske är det bara ett sammanträffande att det nappar när jag håller på att rensa draget eller så är det en kombination av att draget går genom tång och precis blir fritt från tång när jag rycker i linan. Mahi-Mahin kanske uppfattar det som en flygfisk eller squid som simmar ut ur en tångruska.

Den här gången är det inte alls samma motstånd som förra gången jag hade en Mahi-Mahi på kroken. Fisken gör svagare rusningar och orkar inte med lika många rusningar. Så efter några minuter kan jag kan börja pumpa in den mot båten. När den kommer närmare ser jag att den är grönskimmrande och har formen av en Mahi-Mahi. På slutet gör den inget motstånd alls, kanske seglar vi för fort för att den ska orka simma neråt. Jag kan veva in fisken till aktern där jag kan lyfta upp den med hugg-kroken Carina räcker till mig. Det är en 80 cm lång Mahi-Mahi som efter att ha fått en dos sprit i gälarna blöder ut i en hink och sen filéar jag fisken. Det blir 8 portionsbitar som vi fryser in för att festa på senare.

Night Sailing

När vi seglar i sundet mellan St Lucia och St Vincent (St Vincent Passage), börjar det mörkna och vi ser solen gå ner bland mörka moln. Det ser ut att bli en mörk natt på havet med regnskurar och eventuellt åska. Som tur är ser vi bara blixtar lysa upp molnen långt bort. När solen böjrar gå upp seglar vi förbi undervattensvulkanen Kick’em Jenny strax norr om Grenada. Eftersom den är aktiv nu passerar vi utanför den yttre säkerhetsgränsen för att slippa överraksningar i form av uppstigande gasbubblor som kan sänka en liten båt som vår.

Grenada quarantine

Vi kommer fram till Grenada på morgonen och ropar upp Port Louis Marina för att begära tillstånd för karantänperiod på Grenada. Vi har sen tidigare anmält att vi ska komma idag och mejlat in pass-kopior, båtdokument, hälsodeklarationer m.m. Vi är välkomna in till karantänsbryggan. Där får vi vänta på vår tur att träffa läkare som frågar om vi känner oss sjuka och tar tempen på oss. Både jag och Carina är utan feber och känner oss friska. Sen får vi information om rutinerna kring karantänen och får lämna bryggan för att leta upp en plats att ankra på inom karantänområdet.

Ross Point Anchorage

Ankringsområdet ligger utanför Ross Point och är delvis 20 m djupt. På de djupaste ställena är det nästan ingen som ankrar eftersom det går åt omkring 80 m ankarkätting, och det är det inte alla som har. Dessutom kan jag inte fridyka ner till ankaret för att kontrollera fäste eller ta upp det om det skulle fastna bakom en stor sten. Helst vill vi ankra på 4-7 m djup och det vill de flesta andra också, så det är trångt där vi ska ankra.

Efter några försök ger vi upp att få ett bra ankarfäste och backar bara fast ankaret lite lätt. Vi kommer att vara på båten hela tiden och om vårt ankare släpper, brukar det alltid få fäste inom någon meter. Det gör att båten flyttar sig med små steg i taget och då hinner vi märka det och ankra om innan vi kommer nära andra båtar eller nära land. På natten startar jag larmet i appen Anchorwatch på telefonen. I den appen markerar man var ankaret ligger och hur stor radie man vill att båten ska få röra sig i utan att larmet går. Tyvärr ger den en del falsklarm när telefonens GPS får fel position och då vaknar jag med andan i halsen av den hemska larmsignalen.

Efter några dygn har ankaret flyttats omkring 10 m och vi har kommit nära kanten där djupet ändras från 5 till över 10 m. Vi får leta upp en ny plats och efter tredje försöket får vi ett bra fäste. När jag dyker på ankaret, ligger spetsen fast i 5 cm sand över bergbotten. Det ska visa sig att det här fäster kommer att hålla bättre än förväntat, ankaret rubbar sig inte ur fläcken resten av tiden i karantän, trots 180 gradiga vindkantringar och några hårda vindbyar med 25 knops vind.

För att få tiden att gå när vi är i karantän, passar vi på att göra saker vi sparat till senare, ex.vis städning av stuvfack, skriva på bloggen, sortera foton och filmer. Städning av stuvfack gjorde att vi hittade insekter i maten som ledde till ytterligare jobb.

Bugs

När Carina går igenom skafferiet hittar hon lite insekter (vivlar) som kryper omkring inne i oöppnade pasta och rispaket. Vi går igenom resten av matförrådet och hittar några fler vivlar. Det har gått hål på ett av pastapaketen och ett rispaket och vivlarna kryper ut där! Nu packar vi in all mat i dubbla plastpåsar, ifall det har gått hål i originalpåsen, tömmer och städar ur alla skåp där vi förvarar mat. Carina har skaffat cederträbitar som avskräcker insekter och de lägger vi ut på strategiska platser i skåpen för att förhoppningsvis avskräcka insekter att bosätta sig där.

As Carina walks through the pantry, she finds some insects (weevils) crawling around inside unopened pasta and rice packets. We go through the rest of the food supply and find a few more weevils. There is a hole in a pasta package and in a rice package. The weevils are crawling out there! Now we pack all the food in double plastic bags, in case there have been holes in the original bag, empty and clean out all the cupboards where we store food. Carina has procured cedar pieces that deter insects and we place them in strategic places in the cupboards to hopefully deter insects from settling there.

Swell

Eftersom det är en rätt öppen ankarplats kommer det in dyning från väster nästan hela tiden. När vinden gör att Sally blåser ut från land och har aktern mot dyningen, då märks den knappt. Men så fort vinden dör ut eller strömmen gör att båten lägger sig längs med land, då kan det gunga hysteriskt. Jag har tidigare skrivit att jag hellre skulle ha en katamaran för att slippa gunga i dyning, men nu är jag inte helt säker längre. Visst gungar enskrovsbåtarna mer än katamaranerna, men katamaranerna gungar 2 gånger för varje våg som passerar.

Kite in the rig

Några dagar har vi hört ett konstigt ljud från land, ett slags vinande ljud som varierar i frekvens. Som om det är en gigantisk mygga. En morgon när vi kommer upp i sittbrunnen hör jag ett frasande och fladdrande ljud från vår mast och när jag tittar ut under biminin hänger det en drake som trasslat in sig i en spridare. Den har en lång lång svans (40 m) som blåser ut från masttoppen och linan den varit fastsatt i har trasslat in sig i masten och hänger ner i vattnet.

Jaha, då vet vi vad vi har att göra idag, klättra upp i masten och ta ner draken. Efter frukost gör jag klart att klättra upp, eller snarare bli upphissad av Carina, i masten. Det är en fantastisk utsikt när man kommer upp 22 m över vattnet och båten blir bara som en liten jolle långt där nere. Idag var det lite extra roligt, dyning gör att masttoppen rör sig ett par meter från sida till sida.

Först trassla ut draksvansen ur vindinstrument och antenner, sen dags för lite bilder. Draken och linan den är fäst i har snott in sig ordentligt vid den nedersta spridaren och jag får använda en kniv för att skära bort den.

Sand from Sahara

Under karantänstiden passar Sahara på att skicka iväg några miljoner ton fin sand över Atlanten. Några dagar är det så mycket sand i luften att vi hostar och ögonen svider när vi är ute. Det så mycket sand att det ser ut som ett dis och en dag ser allt grått ut, himmelen är ljusgrå, havet grått, träden mörkgråa. Vi har aldrig upplevt något liknande. Ett av fotografierna jag tog då används i en artikel som SMHI har skrivit om fenomenet. Efter några dagar med sanden i luften tröttnade jag på att vara irriterad i hals och ögon och tog på mig munskydd och simglasögon för att se om det skulle hjälpa mot få dammet i ögonen och halsen, det gorde det. När dammet försvunnit ur luften tvättade vi av hela båten som var täckt med ett tunnt lager av brun finkornig sand.

Sunsets

Det blev flera fina solnedgångar och mycket bad bakom båten med vattengympa för att hålla igång kroppen. Vi har köpt ”flytkorvar” som vi fäster bakom båten, det här jätteskönt att hänga i dem och då brukar vi passa på att gympa också.

Covid-19 test

Efter 12 dagar i karantän är det dags att testa oss. Vi har blivit kallade att göra läkarkontroll och testa om vi har antikroppar mot Covid-19. När vi kommer in till Q-bryggan är det lång kö och alla har munskydd och står med 2 meters avstånd mellan besättningarna. Vi får vänta i ungefär 1 timme innan det är vår tur. Febermätning, berätta hur man mår och sen ett stick i fingret och vänta 15 min medan provet blir klart. De har en väldigt effektiv rutin, två som tar prover och en som håller reda på tiden.

Vi hade inga antikroppar och ska nu bara få vårt friskintyg. De som har antikroppar får ta ett annat prov som testar om man har virus och fortsätta karantänen i väntan på provsvar några dagar till.

Vi har glömt ta med ett dokument för att få våra friskintyg och behöver åka till båten för att hämta det… Till sist får vi vårt intyg och ställer oss i nästa kö, nu för att klarera in i Grenada. Vi står sist i den långa kön och det kommer att ta lång tid innan det är vår tur. Istället går vi till restaurangen och innan vi får gå in, tar de tempen och vi skrivs in i en smittspårningslogg. Borden står glest och personalen har munnskydd. Det är första restaurangbesöket sen Guadeloupe efter vandringen upp till vattenfallen i mitten av mars, över 3 månader sen.

Efter lunchen, ställer vi oss åter i kön för att klarera in. Där börjag jag prata med en annan seglare och som vanligt pratar vi engelska med varandra. När vi pratat rätt länge, upptäcker vi att vi båda är från Sverige :).

Efter att vi klarerat in är vi fria att röra oss på Grenada bara vi följer de regler som gäller för social distansering, munskydd och utegångsförbud under natten. Vi måste lämna vår ankarplats så snart som möjligt för att ge plats till nya båtar som kommer.

Nästa avsnitt handlar om vår vistelse i Woburn Bay i väntan på att ta upp båten på ett båtvarv.