Woburn Bay på Grenada

Nu är det bara tre veckor kvar innan det är dags att flyga hem till Sverige. Vi har läst att flygbolaget som ska ta oss från Grenada upp till Martinique, är i kris och väldigt nära en konkurs. Men då det ägs av några Karibiska länder, finns det en förhoppning att de ska få mer pengar så att de kan fortsätta flyga. För säkerhets skull kontaktar vi vår researrangör som säger att flighten ska gå som planerat. Upptagningen är nu bokad till den 2:a juli kl 10, så vi har ungefär en vecka kvar att njuta av livet ombord på Sally. Vi seglar ner till Woburn Bay där varvet ligger och under tiden kan vi både njuta av fint vatten och förbereda Sally för torrsättning.

Seglingen till Woburn Bay bjuder på frisk vind från öster och det drar i ordentligt runt Grenadas södra udden. Snart är vinden rakt emot och vi kör motor de sista sjömilen till Woburn Bay. Trots meterhöga vågor rakt emot, går Sally väldigt mjukt och följsamt genom vågorna utan hårda dunsar. Det stänker så klart upp vatten från fören, men vindruta och uppfälld spray-hood skyddar oss i sittbrunnen från att bli våta. Vi har sett till att komma fram kring middagstid så att solen står högt och är bakom oss när vi ska in genom revöppningen utanför Woburn Bay. Idag syns reven tydligt och vågorna bryter mot reven i stora vita kaskader av skum. En av bojarna som markerar revöppningen ligger mitt i leden och det gör mig först lite osäker på vilken sida av bojen vi ska köra. Det är i såna här situationer det är skönt med plotter, bra ljus och klart vatten, jag kan se båda kanterna på revet tydligt och väljer att gå på fel sida av bojen.

At anchor

Förra gången vi var här, ankrade vi på 8 m djup utanför stranden på Calvingny Island. Där finns plats den här gången också. Här ute är vattnet fortfarande klart och fint. Det känns bättre att bada och kunna använda water makern utan att filtrena sätter igen så fort. Vi ankrar på ungefär samma ställe och lägger ut 40 meter kätting bredvid katamaranen Alize som ligger med dubbla ankare.

Tyvärr är Calvigny Island under karantän och vi får inte gå iland där. Synd, för det finns en jättefin strand där man brukar få gå iland trots att ön är privat. Jag tror det finns en regel som gäller de flesta Karibiska öar som säger att stränder alltid är publika.

Första dagarna för ankar njuter vi några sköna dagar, med bad, utflykter med jollen. Vi jobbar även hårt på att äta upp alla konserver med bönor, sardiner, tonfisk och kikärtor. Tror vi har provat alla kombinationer med pasta, ris, ägg och bröd. Det finns även tid att skriva lite artiklar för bloggen.

Innan upptagningen är det några saker vi måste fixa innan. Alla segel ska tas ner och vikas ihop snyggt och prydligt, vilket inte är det lättaste att göra. Carina och jag har gjort det några gånger nu, och lärt oss att inte bli osams när vi gör det 🙂
Vi jobbar med borttagning av rost på mantåg och targabåge. Jag försöker få försäkringsbolaget att beskriva hur båten ska pallas upp samt få varvet att palla upp enligt den beskrivningen, se Cradle trouble nedan. Vi bokar även in avmastning och letar efter någon som kan sy ett ”orkan-kapell” till sittbrunnen. Vi vill täcka sittbrunnen för att hindra insekter och löv från att samlas där.

Vi har över 30 grader i vattnet och i luften varje dag det gör att det är nästan 33 grader varmt inne i båten. Går jag in dagtid, svettas jag floder. Det gör att jag väntar in i det längsta med att börja med motorservice m.m. Jag hade i och för sig väntat in i det längsta ändå, jobb med motorer är inte det jag tycker är roligaste sysslan ombord. Tycker det är för trångt och svåråtkomligt med obekväm arbetsställning. Tänk på att jag bara jobbat från en kontorsstol hela livet, då blir det oerhört jobbigt att sitta på huk i 33-gradig värme och slita med en filteravdragare. Till sist blir det några svettiga dagar när jag servar motor och elverk, samt konserverar water-makern.

Var 3:e dag bakar Carina ett nytt bröd, det luktar så gott i båten de dagarna och det blir en nybakad smörgås med smör till eftermiddagskaffet, mmm… kommer nog att sakna det när vi flyttar ut från båten.

Problem att hitta godkänd båtställning

Eftersom vi kommer att förvara båten på land inom orkanområdet här i Karibien, måste vi komplettera båtförsäkringen så att den även täcker skador från Named Tropical Storms. Med tillägget kommer krav på hur båten ska förvaras på land, dvs hur ställningen ska vara utformad och hur båten ska förankras i marken så den inte blåser omkull eller inte flyger iväg om det är en katamaran. Ni har väl sett bilder på upp-och-nedvända katamaraner i vattnet och på land, det beror på att vinden lyfter upp dem och vänder dem upp och ned.

Vårt försäkringsbolag kräver en ställning där alla delar sitter ihop och att båten ska stå på ställningen med kölen. På båda sidor av båten, ska den fästas med tie-downs till 2.5 tons block var 3:e meter, s.k tie-downs. När båten står på land ska vi skicka bilder på uppställningen och få den godkänd av försäkringsbolaget, annars gäller inte försäkringen.

Varvet vi ska vara på, använder inte den typ av ställning som krävs av vår försäkring, samt betongblocken de använder väger bara 1 eller 1.5 ton beroende på vem vi frågar. Efter flera mejl med förklaringar från försäkringsbolaget och varvet kommer vi fram till en lösning som varvet kan tillhandahålla och som är godkänd av försäkringsbolaget.

Stänga av water-maker

I instruktionen från Hallberg-Rassy står att hela water-makern ska tömmas på vatten, filter tas bort och RO-membranen tas ut. Det står dock inte vad som ska göras med membranen. I manualen från EchoTech står att membranen inte får torka och ska de förvaras längre än 1 vecka utan att användas, ska de konserveras. Antar att Hallberg-Rassy skriver som de gör med tanke på att vinterförvaring i Sverige kan innebära en risk för frysning och då behöver vattnet tömmas ut.

Besök på varvet

Vi ville besöka varvet för att se var upptagningen skulle göras och för att träffa de vi mejlat med. Vi ville även gå och titta på rummet vi hyrt. Sagt och gjort, ta med munnskydd, 10 minuters jolletur in till varvet där det som vanligt finns en brygga för jollar. Det ligger fullt med jollar, men det finns alltid plats eftersom de flesta förtöjer med lång tamp i fören. Då går det nästan alltid att flytta lite på jollarna så man kommer ända in till bryggan. Vi letar upp kontoret som ligger i en kontainer bredvid den stora lyftkranen som kan lyfta 240 ton, så våra 22 ton borde inte bli något problem. De pratar bra engelska och är supertrevliga mot oss och vi är välkomna till kranen strax innan kl 10.

Vi går även upp till huset där vi ska bo sen båten har tagits upp på land. Vi vill inte bo ombord när båten är på land, toaletterna funkar inte, vi vill inte använda dricksvattnet eftersom det är bäst att ha tankarna fulla med vatten när vi lämnar båten. Dessutom blir det varmt inne i båten när havet inte kyler längre.

Stormvindar

Under tiden vi låg för ankar i Woburn Bay, upplevde vi den starkaste vinden sen vi började vår långseglingen för över ett år sen. Det blåste över 50 knop i en mycket intensiv squall. Innan squallen kom över oss hade vi omkring 15 knop, med byar kring 20 knop. Lite lugnare än de senaste dagarna. En stor mörk molnformation antydde att en squall var på väg mot ankarplatsen. Först blir det en mindre vindökning till 25 knop och några hundra meter framför oss ser vi hur en vägg av regn kommer emot oss. Det brukar också betyda vind. Ju närmare regnväggen kommer, ju mer ser vi att det blåser framför den, vågorna pressas ihop och skummet blåser iväg framför dem. Sen blir det som en explosion, vinden går från 25 till över 50 knop på högst 5 sekunder. Jollen som vi har hissat upp på sidan av båten är på väg att välta över mantåget, det blir ett riktigt inferno. Det enda som håller ner jollen är repet som håller den framåt längs båten. Sikten går ner till under 50 m och vågorna ökar snabbt i storlek och blir halvmetern höga efter någon minut med vind kring 45 knop. Vinden gör att båten lutar 15-20 grader när den seglar på skrovet fram och tillbaka bakom ankaret. Vi fick rapporter från andra seglare nära oss och de upplevde vindar på upp till 80 knop i den här squallen.

Jag har bara råkat ut för så här starka vindar några gånger ombord på en segelbåt. Första gången var vid en segling mellan Visby och Västervik tidigt på 80-tal i en S-30 och mötte en åskby med vind över 60 knop. Då doppade vi masten i vattnet när vi inte han lossa storskotet i tid. Andra gången det hände var på 90-talet, när jag seglade vår första egna båt en Maxi 77 i över 60 knops vind i skärgården norr om Västervik. Båten planade i över 15 knops fart på platt vatten (loggen, en sumlog, slutade vid 15 knop och visaren satt som klistrad vid max i flera minuter). Det var verkligen en helt otrolig känsla, rodret vibrerar och när jag tittar bakåt var det svallvågor som från en racerbåt. Det enda jag tänkte var att; hoppas akterstaget håller och att vinden tar slut innan farleden svänger så att jag måste gippa, jag seglade med saxade segel, full stor och genua 2.

Vid de här två tillfällena har det blåst vindar av stormstyrka när jag varit ombord på en segelbåt. Det är en oerhörd skillnad på en frisk bris (omkring 25 knop) och storm (50 knop) och det beror på att kraften från vinden ökar med kvadraten på vindhastigheten. Det innebär att en fördubbling av vindhastighete medför 4 gånger så stor kraft från vinden.

Lugna kvällar

Som vanligt bjuder Karibien på fina och sköna kvällar som verkligen inbjuder till att sitta ner en stund och bara njuta av dagens sista solstrålar. Det blir mörkt så fort jämfört med hemma i Sverige, där det under sommaren knappt blir mörkt och solen går ned väldigt sakta jämfört med här. Några minuter, så har solen försvunnit bakom horisonten, eller bakom en molnbank. Sen tar det en kvart så har det blivit nästan kolsvart ute.

Nästa gång

I nästa blog lyfter vi upp båten på land och vi jobbar med att göra den klar för förvaring under orkansäsongen. Vi ses om en vecka!