Efter en natts skön sömn och en god frukost på ett centralt hotel i Ronda kör vi vidare mot Cortez de la Frontera där vi ska bo på ett lantligt hotel, vad nu det kan innebära. Vägen dit går via Grazalema, El Bosque och Ubrique i de Andalusiska bergen, en sträcka på knappt 9 mil. Lagom för en dagsetapp på smala och slingrande vägar. Vi räknar också med att ha tid att stanna vid flera utsiktsplatser längs vägen.

Vi vet inte så mycket om byarna vi ska besöka, det får bli en överraskning. Första byn vi ska åka till heter Grazalema och längs vägen dit kommer vi in i en stor skog där det växer korkekar och nästan alla träd saknar bark på stammen och ibland även på de understa grenarna. Stammarna är alldeles röda där korken nyligen är borttagen.

Grazalema

Grazalema är en liten mysig by med vita tvåvånginshus hus längs smala gränder på en bergssluttning i Andalusien och omgiven av korkeksskogar. Eftersom det är så tydligt skyltat till parkeringsplatsen, är det nog en by som har mycket besök av turister när det är bättre säsong att vandra i bergen kring byn. Jag såg på kartan att det fanns vandringsleder uppe på berget vid byn.

Eftersom vi är här i November och lågsäsong är det är gott om plats på parkeringen. Det finns en del småaffärer längs de smala gatorna och vid de öppna platserna ligger restauranger. Förmiddagsfika njuter vi på ett café nära torget där skulpturen Toro de Grazalema står.

El Bosque och Ubrique

Efter Grazalema kör vi vidare mot El Bosque. Vägen dit bjuder på hänförande vyer med milsvida utsikter över dalgångarna.

Eftersom vägen går en liten bit utanför El Bosque, väljer vi att inte stanna här utan åker vidare mot Ubrique som ser ut att vara en lite större stad. När vi kommer dit ser vi ingen restaurang längs genomfarten som ser inbjudande ut eller har uteplatser. Vi fortsätter glatt vidare mot Cortes de la Frontera, där det åtminstone ser ut att finnas restauranger där man kan sitta ute och äta.

Vägen fortsätter att slingra sig fram längs bergssidor och bjuda på fler fina utsikter och stora korkeksskogar. Vi kör förbi en stängd restaurang innan vi kommer fram till Cortes de la Frontera.

Cortes de la Frontera

När vi kommer fram till Cortes de la Frontera har vi inte fått något i oss sen förmiddagsfikat. Så nu är vi väldigt hungriga och ser fram mot mat, men först ska vi checka in på hotellet. När vi kommer dit är det låst in till receptionen! Vi hade sagt att vi skulle komma dit kring klockan tre, och nu är klockan några minuter i tre. Vi väntar en kvart och sen letar vi upp upp telefonnumret till hotellet. Någon som bara kan spanska svarar och vi försöker säga att vi väntar på att checka in. När samtalet är slut är vi inte säkra på att personen förstått att vi väntar. Vi börjar resonera om vad vi ska göra nu. Börja leta annat boende eller åka till Estepona och sova på båten. Innan vi har bestämt oss, kommer en kvinna och ursäktar att de är sena. Vi är enda gästerna på hotellet och det känns lite ensligt att bo där. De kommer att hålla hotellbaren öppen till klockan tio ikväll, tyvärr kan de inte servera någon mat, bara dryck och snacks.

Vi får vårt rum som ser ganska nytt ut. Inredningen är spartansk och det är är kallt på rummet, men det finns extra filtar.

Nu behöver vi kaffe så vi går ut på byn för att hitta ett café och se om vi kan hitta fler öppna restauranger än den vi körde förbi vid infarten till byn. Vi hittar ett mysigt café mitt i byn där vi tar vårt eftermiddagskaffe innan vi fortsätter att leta efter restauranger. Efter fikat fortsätter vi leta efter restauranger men alla är stängda.

Däremot hittar vi en tjurfäktningsarena i den här lilla byn och en fin samlingsplats under tak. Arenan är inte lika stor som i Ronda, men ändå, byn är inte stor. Det är nu vi börjar förstå hur viktigt det har varit med tjurfäktning i Spanien.

Eftersom vi inte hittat någon annan restaurang när klockan börjar närma sig halv fem, går vi till den öppna restaurangen vi såg vid infarten till byn. När vi kommer dit och glatt frågar om vi kan beställa middag får vi veta att köket precis har stängt och de kan inte servera oss någon mat idag. Vi är välkomna imorgon och nu kan de servera dryck och snacks till oss om vi vill. De tror inte att det finns någon annan restaurang öppen i byn, kanske någon bar där vi kan äta tapas.

Jaha, då blir det väl ingen mat idag då! Vi har bara sett en bar och den känner vi inte för att besöka.

När vi är på väg tillbaka till hotellet går vi en väg vi inte gått förut. Här finns det en öppen dörr i ett hus och utanför står det två små bord och en meny på trotoaren. På sidan inne i porten är det en öppen dörr med reklamskyltar för öl. Innifrån rummet hör vi röster och vi kikar in genom dörren. Det är en liten bar med några män som står kring en enarmad bandit. De dricker öl och samtalar medan en av dem försöker få en jackpott på spelapparaten. Den här baren fanns inte med på Google Maps!

När vi går in får vi allas blickar på oss och när bartendern kommer ut ur köket frågar vi om de kan servera något att äta. De har lite tapas och hon försöker förklara vad de består av. Vi försöker förstå men det är svårt med spanskan, så vi pekar på några olika tapas i menyn och hoppas på det bästa. Vi tar varsin flasköl att dricka och lite bröd. Det smakade gott med mat och dessutom var det billigt. Hit kommer nog inte många turister!

När vi kommer tillbaka till hotellet har baren öppnat och familjen som har hotellet är där. Den ljudlösa TV’n är igång och visar fotbollsmatcher från den Spanska ligan. Deras äldsta barn verkar plugga och deras yngsta håller på med en smartphone. Pappan jobbar i baren och vi beställer var sin drink och lite jordnötter som vi sippar på medan vi iaktar människor och TV. Det händer inte mycket, efter en halvtimme kommer nog mamman i familjen. Framåt nio börjar de stänga baren och vi tackar för oss och går upp till rummet där vi kollar TV, hittar en film men den är dubbad till spanska.

På morgonen när vi ska lämna hotellet kommer det inget vatten ur kranenen i badrummet! Receptionen är obemannad och vi orkar inte ringa dem. Som tur är är det bara tandborstningen kvar och vi använder lite av vårt dricksvatten. När vi kommer ut får vi förklaringen, det står några gubbar vid ett hål i gatan och ur hållet rinner vatten, förmodligen vattnet som ska till hotellet.

Algatocin

Hotellet serverar ingen frukost och vi hoppas att det kommer att finnas någon bar efter vägen där vi kan stanna. Vi ska köra till Genalguacil via Gaucin och Algatocin. Den här vägen bjuder på fantastiska vyer och fina byar. Det blir frukost mot en solig husvägg i Algatocin där de har goda toast och som vanligt här i Spanien, gott kaffe med mjölk, ”cafe con leche”.

Genalguacil

Genalguacil ligger förstås också på en bergssluttning och har många smala och backiga gränder. Gränderna slingrar sig fram och det finns många små öppna platser där det står skulpturer, krukor och växter. Det är en väldigt mysig by och det finns en öppen restaurang nära infarten till byn med fin utsikt över dalen nedanför byn. Här hittar vi ett ledigt bord i solen vid kanten mot dalen nedanför. Här njuter vi av en god lunch innan vi kör vidare mot Estepona.

Skogsbrand i bergen ovanför Estepona

Mellan Genalguacil och Estepona har det varit en jättestor skogsbrand uppe i bergen några månader tidigare. Den ödelade över 7.000 hektar skog och där vi åkte fanns stora ytor där skogen var bränd med svarta stammar och gulnande trädkronor.

Till sist

Alla vägar vi åkte på var asfalterade och i väldigt bra skick med bra skyltning. Jag förstår att det är populärt att köra motorcykel här, nästan inget grus eller småsten på vägarna. Så fort det har regnat verkar man kontrollera om det rasat ned sten eller grus på vägen och vi såg några vägarbeten där de rensade vägbanan eller försåg bergssluttningarna med skyddsnät mot nedfallande sten. Vägarna bjuder på många fantastiska vyer över bergsdalarna med vita byar på sluttningarna. Från en av utsiktspunkterna (Mirador del Genal) såg vi ända ner till Gibraltar-klippan och Atlas-bergen i Marocko på andra sidan sundet. Dit är det omkring 8 mil, så vi hade verkligen klar luft den här dagen.

Bergsområdet kring Genalguacil heter Bermega med nästan 1500 m höga berg. Det finns inte många ställen på jorden där så höga berg ligger så nära havet. Det kanske förklarar att vi fick uppleva riktigt kalla nätter i Estepona, ner mot 4-5 grader.

Nästa blog

Det har blivit dags att fortsätta mot Balearerna och vi börjar segla mot Cartagena som vi planerar ska bli sista hamnen på Spanska fastlandet. Vi har bara tänkt segla dagtid så första etappen blir Fuengirola, sen har vi tänkt segla till Del Este, Almerimar och sen Cartagena. Totalt har vi planerat att vi ska hinna dit på omkring 2 veckor om vädret inte blir helt annorlunda mot hur det har varit hittills.