Efter många turer med flygbolag, myndigheter och leverantörer är det äntligen klart att vi kan segla till Sint-Maarten. Tidvis har vi planerat att Sofia och hennes familj behöver vara kvar på båten ända tills vi har tagit oss ut ur orkanområdet, till och med funderat på att segla tillbaka till Europa. Det är en verklig lättnad att vi till sist lyckas arrangera mastreparationen och flygresan till Europa från samma ö ungefär vid samma tidpunkt. Vi får en härlig segling till Sint-Maarten, nästan rakt in i solnedgången och sen rakt in i en månuppgång. Det enda ovanliga som hände på den här seglingen, var att vi strax efter att vi lämnat Antigua får en riktigt stor fisk på kroken.

Fiskehistorien

Så fort vi kommit ut på djupt vatten, över 100 m djupt, är det dags att börja fiska. Idag seglar vi längs med stråken av sargasso-tång som bildas kring alla öar. Tången kommer från Atlanten och driver med vind och ström mot Windward Islands som den här delen av Karabien kallas. Den tång som inte fastnar på en ö, driver längs med öns framsida mot sunden mellan öarna. Där bildar den långa stråk som driver in mellan öarna och i dessa stråk av tång gillar Mahi-Mahi att jaga ute på djupt vatten. Så om det finns sargasso och flygfisk, då finns det förmodligen även Mahi-Mahi. Idag var det mycket sargasso och mycket flygfisk. Johan har även fixat nya fiskedrag, så nu borde det bli napp!

Det fastnar mycket tång på dragen idag, och då knarrar det till i fiske-rullen. Då går vi upp på akterdäck och rensar draget och det var vid ett sånt tillfälle det nappade. Precis när jag börjar veva in linan för att rensa draget, känner jag hur linan spänns och det börjar knarra i fiskerullen igen. Hinner tänka, mer tång! När knarret ökar i frekvens fattar jag att det är en fisk på kroken och börjar spänna åt linbromsen för att inte förlora för mycket lina. Johan hade sett hur en stor fisk hoppade 50-60 m bakom båten och det är ungefär där mitt drag var när det nappade.

Fisken fortsätter att dra ut lina i hög takt och jag är tvungen att spänna bromsen ännu mer för att inte bli av med för mycket lina. Nu är bromsen så hårt spänd att det inte går att dra ut lina för hand utan att ha handskar på sig, men fisken orkar, så den måste vara rätt stor.

Efter 15-20 sekunder rusning lugnar fisken ner sig lite och slutar dra ut mer lina. Men den vilade bara lite och efter ett tag rusar den på nytt och drar ut ännu mer lina. Efter några sådana rusningar, ser jag fisken simma vid ytan på framkanten av en våg, ungefär 100 m bakom båten. Det är en STOR grön-skimmrande fisk, säkert Mahi-Mahi. Den fortsätter dra ut mer och mer lina och dyker nu ner på djupet. Nästa paus kommer efter 15 sekunder eller så. Med paus menar jag att fisken inte drar ut mer lina, den ger dock inte efter alls. I pauserna försöker jag ta igen lite av den lina jag förlorat i rusningen, men får bara något varv med veven i varje pumpning. Så i det här skedet vinner Mahi-Mahin med 10-1 i varje rond (den tar 10 m lina och jag tar igen 1 m).

• 

Så här ska det fortsätta länge till, utan att Mahi-Mahin ger efter. Ömsom dyker den, ömsom kommer den upp mot ytan, längre och längre bakom båten. Vid det här laget har spötoppen färgats gul av den flätade dyneema-linan som sitter på rullen. Linan slits mot öglorna på spöet när linan är så här hårt spänd och glider mot öglorna.

• 

• 

Vänster arm som håller spöet krampar och det gör ordentligt ont där spöet trycker i magen. Skulle behöva en sån där hållare man kan stödja spöet mot. Jag är trött och vill få upp fisken snart. Den är vid ytan och det börjar fastna tång på linan framför fisken och det blir ännu tyngre att pumpa in. Tänker att det kanske är dags att prova en annan taktik. Spänner åt bromsen så hårt det går och börjar pumpa hem. Får hem några meter, innan fisken gör ett ryck och lossnar från kroken.

Den är borta! Kanske skulle jag haft mer tålamod och tröttat ut fisken ännu mer innan det var dags för hemtagning. Det var inte det här slutet jag och Johan hade tänkt oss. Det var säkert en stor Mahi-Mahi på 20 kg eller så 😉

• 

Simpsons Bay

Vi kommer fram till Simpsons Bay tidigt på morgonen och hittar en ankarplats utanför stranden i den södra delen. Därifrån är det nära att ta jollen in till Police dock vid Simpson Bay Bridge. Jag ska träffa vår agent där för att lämna pass och andra handlingar som behövs vid inklareringen på Sint-Maarten.

• 

• 

• 

• 

Sofia och Johan packar sina grejjer och vi hinner med en lunch innan det är dags för dem att åka till flygplasen. Vi känner oss både glada och ledsna på samma gång. Glada för att de äntligen kommer hem och ledsna då vi kommer att sakna dem ombord. Jag tror de känner på samma sätt. Jag behöver göra 2 vändor till Police dock med jollen för att transportera hela familjen med packning dit. Där blir de hämtade av en förbeställd taxi som tar dem till flygplatsen. Det är fler seglare som ska med samma plan, det står 6-7 bilar och väntar på passagerare till evakueringsflyget.

• 

• 

• 

• 

Första kvällen i Simpsons Bay njuter vi en av många fina solnedgångar här. Den här är speciell, eftersom flygplanet som Sofia, Johan, Sixten och Klara ska åka med, ska starta srax efter att solen gått ner. Vi sitter i sittbrunnen och väntar på att flyget ska starta, vi får vänta till framåt åtta på kvällen innan planet kommer iväg.

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

What we do during quarantine

Vår vakna tid i karantän på Sint-Maarten tillbringar vi i sittbrunnen eller i vattnet. Vi får lämna båten och ta jollen till Police dock för att slänga skräp. Eftersom dyningen går in i Simpsons Bay och träffar båten från sidan, rullar den väldigt mycket hela tiden, dag som natt. I såna här lägen skulla jag vilja konvertera båten till en katamaran, som inte rullar på det här sättet.

Vi läser, lagar äppelpaj, förgyller sundownern med champange, tittar på väderprognoser för att se hur vädret utvecklas på Atlanten om vi skulle tvingas att segla till Europa. Vi håller oss uppdaterade på möjligheterna att lägga upp båten på Grenada om Trinidad inte öppnar sin gräns i tid. Medan vi är här blir det möjligt att bli insläppt på Grenada om man ska förvara sin båt där. Vi bokar en uppläggningsplats på Clarks Court Boatyard and Marina. Skönt, nu vet vi att vi inte behöver segla till Europa. USA är stängt för oss eftersom vi inte har visum dit och det går inte att skaffa nu då de inte ger ut nya sen slutet av April.

• 

• 

• 

• 

En av våra båtgrannar här på ankringen är den engelska båten Kind of Blue med en ensam enarmad man ombord. Medan vi har varit här, har han förberett sig att segla ensam över Atlanten så fort det blir ett lämpligt väderfönster. Några dagar innan det är dags för oss att lämna, tar han upp sitt ankare och påbörjar sin segling över Atlanten. Vi kan följa honom på färden via den tracker han har ombord. De flesta som seglar idag, har en satellit-tracker som gör att det går att följa dem via internet. Våra vänner Malin och Kaj på Cross Ocean lämnade Karibien för någon vecka sen och är på väg mot Azorerna. De har också en tracker ombord så att vi kan följa dem via internet. Samma sak med våra vänner på Lilla Anna 3 med Ola och Anette ombord och som snart ska starta sin segling över Atlanten.

• 

Watermaker

Vår watermaker har börjat göra vatten med för hög salthalt, över 500 ppm och vi har druckit vatten på flaska den sista månaden. Nu har jag fått tag på två nya RO-membran som jag monterar in. Resultatet är över förväntan, med nya filter kan jag ha lite lägre tryck i anläggningen och ändå få samma mängd vatten, men bäst av allt är att salthalten nu är under 200 ppm, nästan i klass med flaskvattnet som ligger kring 100 ppm.

• 

• 

• 

WC problem

Gäst-toaletten behövde också lite omtanke, backventilen håller inte tätt och då läcker spolvattnet tillbaka in i toalettstolen, vilket inte är bra. Jag får montera bort toalettstolen och ta loss backventilen för att kunna se vad som är fel. Det hade bildats s.k. urin-sten på ventilen och det gör att den läcker. Vi har ingen i reserv så jag får göra rent den som finns och montera tillbaka. Den blev nästan som ny och läcker inte mer.

• 

Rigg work

Bron in till lagunen (Simpson Bay Bridge) öppnar 9.30 och 14.30 för trafik in till lagunen. Så för att FKG Rigging ska hinna börja jobba med båten 7.30 på fredag, behöver vi gå in i till bryggan dagen innan. Vi har ankrat nära bron och det räcker att vi tar upp ankaret en kvart innan broöppningen. Så strax efter 14 kontaktar jag bronvakten över VHF och begär broöppning för att åka in i lagunen. Svaret är inte riktigt det jag förväntade mig.

”No sir, that is not possible, we opens 9.00 and 14.00. You are welcome tomorrow.”

Jag kontaktar FKG Rigging och berättar att bron har ändrade öppningstider och att vi inte kom igenom idag. Det är inget problem, vi kan komma imorgon och så gör det jobbet på måndag istället. Skönt med flexibla leverantörer. Men de har kanske inte så mycket att eftersom de måsta ha särskilt tillstånd för varje jobb de ska göra.

Nästa dag, anropar vi brovakten i tid och får tillstånd att passera. För att vara säkra på att inte missa tar vi upp ankaret redan en halvtimme innan, och det var tur det. Med ca 2-3 meter kvar att hissa orkar vinschen inte mer och jag ser hur ankaret har fastnat i en kraftig kedja. Det är nu man skulle haft en sån där krok man kan fästa om den andra kedjan så att det går att lossa ankaret ur kedjans grepp.

Vi måste hänga upp den grova kedjan i ett rep på pollaren i fören och sen försöka lirka ut ankaret. Problemet är att vi har ont om tid och jag vill inte gå i vattnet för att trä ett rep runt kedjan. Till sist lyckas jag lirka ett rep runt kedjan med hjälp av båtshaken. Sen är det rätt enkelt att lossa ankaret och hissa upp det. Vi får även bort repet runt den grova kedjan utan incidenter. Nu är det 4 minuter kvar till broöppning och inga andra båtar ska igenom. Full gas fram till kanalen så att de ser att vi är på väg. Phu, nu öppnas bron och vi kan köra igenom efter att ha fått klartecken från kustbevakningen att vi har tillstånd att gå in i lagunen.

Inne i lagunen möter FKG upp med en båt som ska visa oss vägen fram till deras brygga. Vårt sjökort stämmer inte alls med hur farleden är markerad i verkligheten. Hade vi inte haft guide, hade vi fått leta oss fram med hjälp av plottern och ekolodet. Det är stora grundområden på båda sidor om leden som svänger flera gånger. Vid FKG’s brygga ligger några båtar som varit fast här sen Sint-Maarten införde utegångsförbud för nästan 2 månader sen. Kan inte ha varit så roligt, ingen svalkande vind och ingen möjlighet till bad. Det är ett par från Tyskland och ett från Spanien. Båda båtarna ska få sina reparationer klara den vecka vi är hos FKG. Det tyska paret ska till Panama och det spanska paret ska till Puerto Rico med sin katamaran 4 Patas under orkansäsongen.

Jag har skrivit om reparationerna av masten i en egen artikel, Reparationer på Sint-Maarten.

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

Ashore

Efter 2 veckor i karantän är vi äntligen fria att gå iland om vi följer de regler som finns, minst 2 m avstånd till andra, andningsskydd bland folk ute och inne, utegångsförbud efter nio på kvällen. Vi kan äntligen handla mat, tyvärr är inga restauranger öppna. Det finns en öppen pizzeria, Pizza Italy, med take away nära där vi går iland med jollen (vid Simpson Bay Yacht Club nedanför apoteket). De har supergoda pizzor Napoli style, mm.. så gott det var efter 2 veckor konserverad mat.

• 

• 

• 

• 

Färgen på fönsterramarna från Lewmar lossnar, en sak vi upptäckte redan i Las Palmas. Hallberg-Rassy har bekräftat att det är ett tillverkningsfel och därmed ett garantiärende. De har beställt nya fönsterramar från Lewmar och de ska skickas till Sint-Maarten, men leveransen hann inte bli klar innan Corona-utbrottet. Nu försöker jag ändra så att de inte ska skicka dem till Sint-Maarten längre, men det är tyvärr för sent. Det visar sig att ramarna precis har skickats och är på väg hit. Då är det bara att hoppas de kommer fram innan vi tvingas lämna. Vi fick stanna en vecka längre än planerat för att vänta in fönsterramarna.

• 

Vi tar några promenader i omgivningen kring Pelican Key och bort mot Causway Bridge, men det mesta är stängt och det finns inga fina promenadstråk i närheten heller. Promenadstråken längs stränderna hör till olika resorter och dit in är vi inte välkomna. Sint-Maarten är nog den ö som är mest exploaterad av de öar vi besökt hittils. Här finns bra möjligheter att reparera båten och skaffa reservdelar och att resa till och från Karibien. Paradiskänslan infinner sig inte, åtminstone inte hos oss.

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

Vi passar även på att handla mat, dels på Carrefour borta vid Causeway Bridge och dels på Market Garden vid Pelican Key. Det är lite längre att gå till Carrefour, men de har ett större utbud och vi gillar deras Gaspacho på pappersförpackning, billig och supergod. Så för oss var det värt att ta oss dit. Vi la jollen vid kajen på Port de Plaisance och gick över parkeringen upp mot affären, en promenad på 5-10 minuter.

• 

Nästa gång

I nästa inlägg seglar vi hela vägen till Martinique och hamnar i ny karantän i väntan på att fortsätta söderut. Vi har fortfarande hopp om att kunna ta upp Sally på Trinidad.